Det finns mycket jag kan säga om den här personen. Just vid de här tillfället så hade mina ögon kunnat forsa som en fontän. Jag ryser av att höra namnet. Vänskap är ett starkt band som kan bli så tjock att de är omöjligt att bryta stocken. Men stocken kan också bli längre och längre då blir den också tunnare och tunnare. Men ju längre den här stocken blir till denna människan blir stocken bara tjockare. Jag orkar snart inte vara utan dig. Du är så långt ifrån mig men vill att du ska sitta här och hålla om mig. Jag vill höra ditt skratt och din glädje du förmedlar till alla som är i din närhet. Hur skulle mitt liv vara om jag inte träffa dig? Ett mörkt åskmoln. Vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag känner just nu så jag gör de så enkelt som det bara går. Ett litet helvete. Ögonen som nu inte tittar på dig har ändrat riktning och kollar nu bort. Ibland vill jag bara försvinna och aldrig någonsin komma tillbaka! Ibland säger jag till mig själv, varför lever du? Mm, varför lever jag egentligen?

Ja, för mina föräldrar skapade mig. Men det kunde lika gärna vara någon annan. Men var det bara för att jag just skulle träffa dig, för att få veta vem du är och göra mitt liv bättre än någonsin ?